Namn: Kasewa Dabagh Celepli
Ursprung: Kurdistan (Irakockuperade delen)
Kom till Sverige: 1989
Sysselsättning/Yrke: Logistiker/Verksamhetsutvecklare. Examinerad från
programmet Industriell Ekonomi. Magister från KTH i Logistik. Delar med sig av
sina kunskaper på www.kasewa.se
Om min resa hit: Det första jag minns i Sverige var när vi på
flygplatsen leddes till ett förhörsrum.
Vi, min mor och tre barn lämnades ensamma många timmar kändes det som tills de ordnat med tolk. Jag var då nyligen fyllda 9 år. Efter förhör med främst min mor så fick vi inom en vecka uppehållstillstånd och en plan över var vi skulle bo. I flera år hade vi inte haft någon kontakt med min far. Ingen visste var han var och alla kring oss beklagade att han förmodligen blivit avrättad. Jag kommer ihåg att min mor grät varje kväll och om vi kom på henne låtsades hon vara glad.
Min resa till Sverige handlar främst om en stark kvinna med fyra barn
vars man var politiskt aktiv, hade suttit fängslad flertalet gånger, blivit
torterad både fysiskt och psykiskt. Hon var en stark kvinna och gift med en
stark och principfast man. En man som klarat mycket och ärren från flera
dolkhugg i ryggen syns ännu idag. Många
ville ha honom död!
När min bror var 14 år
gammal, skickades han utomlands helt själv för att skydda honom undan tortyr. I Mellanöstern får ju äldsta sonen stå ut om
fadern inte finns tillgänglig. Min mor klarade inte av att vara själv med tre
barn och så saknade hon sin fjärde så Sverige var hennes lösning för att komma
så nära Sovjet som möjligt där min bror befann sig. Sverige blev mitt nya och andra hemland, i
Sverige återförenades vi med bror och far!
Om att vara invandrare/känna sig svensk: Jag känner mig svensk men med kurdiska rötter och
uppfostran. Mina föräldrar sa alltid att jag ska ta det goda från Sverige och
det goda från Kurdistan och göra den till min egen mix för att bli en bra
person som lyckas med mina mål. En person som respekterar andra och vill andra
väl. Invandrare eller inte – vi gör oss till de vi vill.
Om fördomar: Jag ser på fördomar som en rättighet så länge man kan ifrågasätta dem och
analysera var de kommer ifrån. Vad är sant och vad är påhitt. När jag var liten
och ny i Sverige kommer jag ihåg att flera skrek efter mig på väg till skolan
”jävla svartskalle, åk hem till ditt land”. Jag blev ledsen men aldrig arg för
dessa vet inte bättre än idag. Sen är det upp till mig hur jag tar det eller
hanterar det – det gäller allt i livet.
Om svenska språket: Jag älskar det svenska språket då det är vackert
helt enkelt. Språket är det viktigaste verktyget för att göra sig förstådd, förstå
landets system och leva ett bekvämt liv.
Om integration: Integration är viktigt tycker jag.
Många flyktingar som kommer till Sverige har ett helt annat system än i
Sverige. Många känner inte till något skattesystem alls. Inte heller
pensionssystem är utbrett i många länder. Hur ska vi då förvänta oss att alla
som kommer till Sverige ska integreras för att komma igång med utbildning eller
jobb när vad de än kommer till är flera gånger bättre än det de kommer ifrån?
Sverige bör satsa på att
slussa in alla nysvenskar i det svenska systemtänket. Att få ett välkomnande och inbjudan – så här
fungerar Sverige och vad är bäst för din framtid. Det skulle göra många gott
och ge de ett rikare liv i form av att bidra till samhälle och generationerna
efter.
Om traditioner: Under en period såg jag ner på traditioner
just för jag inte hittade mig själv mittemellan den svenska och den kurdiska –
de var så olika. Min mor var klok, hon ville att vi skulle fira både de
kurdiska och de svenska helgerna och ville att vi, så gott hon kunde som ensam
flykting få oss att inte känna oss utanför bland andra barn. inte sakna något –
varken materiellt eller emotionellt. Ju äldre jag blev, ju mer jag lärde känna
mina föräldrar och kom till insikt till varför jag blev den jag är och varför
mina föräldrar agerade som de gjorde desto mer blev jag vän med allt som heter
traditioner. Traditioner är en fin gåva – det är spår efter rötter från det
våra förfäder skapat till det vi kommer lämna efter oss till våra barn.
Nyckel för att trivas det nya landet: Språk, nyfikenhet och tänket ”Allt är möjligt!”
