Rizak Dirshe

Namn: Rizak Dirshe

Ursprung: Mogadishu, Somalia.

Yrke: Omsorgspedagog

Löparkarriär: 24 SM-guld för MAI, den näst meste i klubben genom tiderna. EM-nia på 1 500 meter 2006. Svensk rekordhållare på 800 meter. 1.45,45 (2003).

Rizak Dirshe är född och uppvuxen i Somalias huvudstad Mogadishu. Mamma Madina ville att sonen skulle få ett bättre liv undan somaliska gerillakrigare och skickade Rizak till släktingar i Australien. Men den resan slutade hos passpolisen på Arlanda 1991 eftersom han hade ett felaktigt pass. Så han hamnade på en förläggning i Kiruna istället, började löpträna, slog svenskt rekord på 800 meter och 2001 slog han sig slutligen ner i Malmö. Idag använder han löpträning för att lära ungdomarna mer än att springa.

Rizak Dirshe och hans medarbetare håller i idrottslektioner på bland annat Rosengårdsskolan
och Slottsstadens skola. "Det handlar om att ge dem självförtroende och lära dem att ta ansvar. Men också om att lära dem att planera sin vardag – när de ska äta, när de ska träna, när de ska göra läxor. Så att de kan klara skolan, få jobb och lyckas i livet" berättar han för lokal tidningen Vårt Malmö.

Läs mer om hans arbete med ungdomarna här

Ytterligare mer info om hans arbete med ungdomarna finns på Sydsvenskan och artikeln finner du här

Bitte Assarmo

Namn: Bitte Assarmo

Sysselsättning: Skribent, debattör samt redaktör på Liv&Rätt
Ursprung: svenskt

Om att känna en invandrare: På sätt och vis kan man säga att jag är uppvuxen tillsammans med invandrare. Jag växte upp i en liten industristad med stor invandring från Finland och det forna Jugoslavien och det var inte speciellt märkligt för mig. När jag flyttade till Stockholm vid 22 års ålder jobbade jag på St. Görans sjukhus som städerska och där lärde jag känna människor från jordens alla hörn. Jag tycker det är berikande att känna människor från olika länder och kulturer – det får mig dels att se min egen kultur med nya ögon men också att ta till mig andra kulturer och omfamna dem med större värme. Jag tycker ofta att invandrare verkar värdesätta den svenska kulturen mer än etniska svenskar gör.

Om fördomar: Hur pinsamt det än är ska jag vara ärlig och erkänna det: mina negativa fördomar om invandrare gäller främst tvättstugan och det faktum att jag inbillar mig att de tenderar att dra över på nästa tvättpass… Tvättstugan är ju liksom helig i svensk kultur, och om jag drar över så mycket som en halv minut på nästa pass får jag svettningar av ångest. Men om jag kommer ner och en utländsk man eller kvinna står och plockar ur maskinerna när mitt pass redan har börjat ler de bara och ber om ursäkt. Och jag, som redan bestämt mig för att jag ska fräsa något strängt, ler tillbaka helt avväpnad. Så man kan kanske säga att även mina positiva fördomar rör sig kring tvättstugan – och kring det faktum att jag har uppfattningen att invandrare helt enkelt är mer toleranta när det gäller att passa sin tvättid.

Om integration: Integration handlar förstås, som någon annan skrivit här, om ömsesidig respekt och om flexibilitet. Det han nog inte uttryckas bättre. Invandrare måste få vara sig själva, uttrycka sin kultur, sin tro och vad det nu kan vara, men jag vill också gärna att de försöker se det goda med Sverige och svenskarna och anpassar sig till våra rådande normer så att vi kan leva sida vid sida med ett ömsesidigt kulturutbyte. Jag vill tillägga att mina egna erfarenheter på det planet enbart är goda. De enda som, enligt min erfarenhet, har ett behov av att förminska den svenska kulturen för att framstå som mer toleranta är en del infödda svenskar som tror att förakt för den svenska kulturen får dem att framstå som öppna och invandrarvänliga. I själva verket undrar jag om det inte är precis tvärtom ibland. För egen del tror jag att det är min kärlek till det svenska som gör att jag också älskar utbytet med andra kulturer.

Om att vara svensk: Jag älskar att vara svensk och jag älskar mitt ursprung. Jag har svenska rötter ända ner på 1600-talet, på båda mina föräldrars sidor, och jag känner mig verkligen löjligt ”ursvensk”. Jag brukar säga att jag är född med granskogens vemod i blodet och så känns det verkligen. När jag kommer till min hemstad och besöker den gamla malmhyttan med anor från 1600-talet känns det som om jag verkligen är hemma. Men samtidigt är det nog många som uppfattar mig som lite ”osvensk”, dels för att jag är katolik och också för att jag väldigt ofta ger mig ut i hetluften och debatterar på ett ganska hetsigt sätt.

Om traditioner: Jag älskar traditioner och jag värdesätter de svenska traditionerna mycket högt. Jag har fortfarande samma maträtter på mitt julbord som min mormor hade på sitt och om jag inte får matjessill och nubbe på midsommar blir det helt enkelt inte midsommar... Men jag skapar också mina egna traditioner och numera får midsommarsillen gärna sällskap av ceviche och tabboulé. Jag tror att det faktum att jag älskar svenska traditioner har gjort det lättare för mig att också ta till mig och älska även mina utländska vänners traditioner.  Jag har en fast grund att stå på och då behöver jag heller inte se nya traditioner som ett hot utan kan se dem som en tillgång och något att värna.

Om råd för att trivas: Lär dig svenska, men var inte rädd för att tala även om du bryter eller pratar dålig svenska – svenskar är ofta mer förstående och öppna än man kanske tror till en början. Var heller inte rädd för att tala om ditt land, din kultur och det du älskar i ditt hemland – men var heller inte rädd för att ta till dig den svenska kulturen. Det finns, i motsats till vad många politiker och mediepersoner påstår, mycket att glädjas åt i den svenska kulturen!