Lumnije


Dagens invandrade har fått ett brev från en som vill bidra på sitt sätt med sin historia. Alla sätt att berätta om sig själva är värda att publiceras. Läs här brevet från Lumnije

Hej!

Jag heter Lumnije och kom till Sverige som ensamstående barn från krigets Balkan.  nu snart blir det 15 år som jag kom till Sverige. Ju mer tiden går desto mer känner jag mig bunden till Sverige.

Jag har hunnit föda två underbara barn i detta land. De vet inte något annat än Sverige, och mitt förra land som de uppfattar mer som en plats där man åker för att vila ibland.

Jag upplever att tillsammans med ekonomikrisen, har Sverige kommit in i ett slags identitetskris, eftersom vanliga svensson har tagit för mycket emot fördomar från media om invandraren som vill Sverige bara illa, så att svensson har börjat sakta men säkert tro på det.  Och det är tragiskt.

Jag kan säga själv att sen jag föddes har jag fått uppfostran med modersmjölken. Jag har aldrig tagit en krona eller en penna från någon. Jag har aldrig hamnat i obekväma situationer med myndigheter. Enda gången som jag har haft med poliser att göra var det när jag skulle hämta mitt svenska pass. Å andra sidan hur många gånger har jag sett svenska ungdomar i min ålders ställa till för polisen med sitt supande och bråkande. Men media upplyser ändå hur invandrare ställer till med allt. Ärligt är jag orolig över att min son kommer gå igenom den apartheid som många av oss invandrare upplever.  hur som helst, trots all oro och bekymmer som jag fåt gå igenom, är jag ändå tacksamt att jag fått ett liv här i Sverige.  Så jag tackar Sverige väldigt ödmjukt, samtidigt som jag är stolt för den jag är.