Akram Monfared Arya


Akram Monfared Arya föddes i Tehran 1946. Hon betraktas som en av de mest aktiva bland iranska kvinnor. Akram är den första kvinnliga piloten i Iran efter prinsessan Fatemeh Pahlavi. Kort efter revolutionen lämnade hon Iran med sina barn och immigrerade till Sverige. Trots att hon var ensamstående förälder, lyckades hon öppna och driva en liten restaurang i Jönköping samtidigt som hon fortsatte att uppfostra sina barn som idag är framgångsrika och har egna familjer.

Hennes första bok vid namnet "PEJVAK-E ESHQ" (Kärlekens eko) publicerades i april 1999. Och hon har precis publicerat sin senaste bok ”En lyckad landning på säker mark” som är hennes självbiografi.

Trots att det går att läsa allt om henne på hennes hemsida tvekade inte Akram på att ställa upp och berätta sin historia för Dagens Invandrare och så här svarade hon på våra frågor:
 
Namn: Akram Monfared Arya
Ursprung: Iran (Persisk)
Kom till Sverige: 17 oktober 1985
Sysselsättning/Yrke: Poet, författare och konstnär
Om min resa hit: Jag är född i Iran 1946. Gifte mig och fick 5 barn. Tog motorflygscertifikat och drev egna företag, samtidigt som jag fostrade fem barn. Trots det patriarkiska förtrycket i Iran efter revolutionen är många iranska kvinnor starka.
Strax efter revolutionen dog min underbara man och min äldste son Ali (Alis historia, 2009) var vid
fronten i kriget mot Irak. I oktober 1985 flydde jag och barnen från Iran och kom till Sverige.
Jag växte upp i ett fridfullt Iran, som 1979 förvandlades till ett helvete när Khomeini tog över. Han rövade bort landets trygghet med sin revolution och tvingade oss att fly landet och dess hårda och blodiga islamiska regler. Efter sex år, 1985, lyckades jag fly från skräckregimen med mina barn. Jag landade i Sverige och skapade en ny tillvaro i frihetens land.
Flykten från Iran var nödvändig för att undvika tortyr och avrättningar, för att undvika att bli fängslad och hamna under det islamiska förtrycket.
Jag har alltid varit en aktiv kvinna. Före revolutionen lyckades jag ta flygcertifikat och skulle arbeta som trafikpilot i Iran. Jag var egen företagare, och tog även lastbils- och busskörkort bara för att visa på kvinnors styrka. Men kvinnornas rättigheter försvann samma dag Khomeini införde sina nya islamiska lagar. Jag – och alla andra kvinnor – blev instängda i en trång bur, i hemmet och köket.
Trots alla svårigheter i mitt liv har jag fortsatt att kämpa, och flykten till Sverige förändrade också min livsstil. I mitt nya hemland har jag bland annat drivit pizzeria, men framför allt varit verksam som författare, poet och konstnär. Jag har även varit engagerad politiskt i Stockholm.
Jag är ändå tacksam mot mitt öde; att det hårda livet i exil mot alla odds gav mig styrka att stå på mina fötter igen och öppna ögonen i frid och fröjd till ett nytt liv fullt av frihet och demokrati.

Om att vara invandrare och om fördomar: I min bok ”En lyckad landning på säker mark” skriver jag:
Ni som läser min historia, glöm inte att jag är en evigt dömd människa på jorden. Jag tillhör olyckligtvis inget land fastän jag är medborgare i två länder.
Visste ni att jag blir straffad i bådadera länderna på olika sätt? I ett av dem kan jag aldrig någonsin våga begå den stora synden att som ateist förklara mig och erkänna att jag inte är muslim. Jag får inte säga att jag inte tror på religion, inte bara islam, utom religion överhuvudtaget. Jag kan faktiskt inte säga att jag inte har valt religionen islam själv frivilligt. Därför att vi alla är födda muslimer. Vi blev tvungna att välja det. Jag tror verkligen inte på den religion som dödar folk oavsett om de är skyldiga eller oskyldiga. Om jag vågar säga min hjärtliga sannhet, då blir jag dömd till avrättning som kättare.
Dessutom blir jag straffad i det andra landet också, så fort jag berättar att jag är en iranier. Då, i folkets ögon, är jag tydligen en avskyvärd muslim, kanske terrorist, fanatiker, outvecklad analfabet, eller en utfattig kvinna som bara är ute efter bidrag.
Jag lever i två skilda värdar med olika värderingar. Är det inte sorligt att fördomar och förbannelser förföljer mig alltid och överallt?
Jag upplever att jag är hängande mellan himmel och jord. Enbart för att jag på riktigt inte tillhör något av de två länder som jag är medborgare i. Det hjälper verkligen inte mig att hävda att jag är iransk-svensk medborgare, därför att jag är statslös, och inte är godkänd som en riktig landsman vare sig här eller där. Där är jag kättare – här är jag invandrare för evigt.

Om svenska språket: Det är svårt, är ett måste, om vi vill komma i kontakt med folket och blir integrerade.
Om integration: Den är ömsesidigt. Vi utlänningar gör allra våra försök att bli integrerade. Det jag menar är att även svenskar måste ta steget för att bryta den långa segregationens mur som ligger mellan oss och hindrar att VI och DE kan komma närmare varandra.

Om att känna sig svensk: Jag är bara en hederlig medborgare här.
Om traditioner: Jag och min familj försöker följa våra egna traditioner likaså svenska traditioner.
Nyckel för att trivas det nya landet: Försöker att vara positiv och njuta av friheten och demokratin i det här landet.
För er som är intresserade av att läsa mer om Akram Monfared Arya kan går till hennes hemsida här http://www.arya.se. I den finns mycket mer om henne, bl.a. hennes självbiografi  ”En lyckad landning på säker mark”.