Namn: Joachim
Brink
Sysselsättning:
Frilansskribent och -fotograf
Ursprug: Sverige
Om att känna en
invandrare: Jag
misstänker att umgänge ofta beror på omständigheter. Som barn hade jag ett
stort antal vänner som var första eller andra generationens invandrare – i min
närmaste bekantskapskrets fanns barn med rötter i Grekland, Iran, Turkiet och
Gambia. Faktum var att frågor om etnicitet och kulturell bakgrund aldrig kom
upp bland mina barndomsvänner förutom som ett rent konstaterande. Samtidigt så
vet jag förstås inte hur de upplevde tillvaron.
Men
ju äldre jag blev desto tydligare syntes uppdelningen mellan det som lite
slarvigt benämns "etniska svenskar" och "invandrare". När
jag till exempel läste på journalisthögskolan kom studenterna från mycket varierande
bakgrunder, men de som hade sitt ursprung i andra länder kunde räknas på en
hand.
Det
är ganska tydligt att olika befolkningsgrupper sällan träffas naturligt
eftersom man i många fall lever i helt olika världar. Vari detta beror kan man
förstås spekulera i, men för mig är en god gissning att det är knutet till
sådant som socialgrupp, personlig bakgrund, utbildning, språk med mera.
Dessutom misstänker jag att det kan vara svårt att träffas på ett naturligt
sätt när man – bara för att man betecknas som invandrare – bryter mot normen
och upplevs som avvikande. Underförstådda normer betyder mer än många tror.
Om fördomar: Fördomar
och förutfattade meningar finns överallt och fyller en viktig funktion för
många människor. Det är ett behändigt sätt för att i den enskilda situationen
inte behöva tänka efter. Fördomar fungerar dessutom ofta som självuppfyllande
profetior. Att ha fördomar och förutfattade meningar om vissa grupper kan även
stärka den egna identiteten eftersom människor "speglar" sig själva i
andra. Genom att odla ett ”vi och dom”-perspektiv blir det enklare att säga:
"sådan är inte jag".
Sedan
skall man även komma ihåg att den här sortens resonemang finns hos alla
grupper. Det är förstås lika farligt att, som invandrare, beteckna det svenska samhället
som ett negativt "dom" som man absolut inte vill bli en del av.
Det
är lätt att tro att fördomar enbart bottnar i bristande kunskap. Så är det
förstås till viss del, men det handlar i lika stor utsträckning om att bekräfta
bilden av dig själv. Det är därför som det kan vara mycket svårt att förändra
förutfattade meningar: När du angriper en persons fördomar så attackerar du
indirekt en del av det som definierar den andres personlighet. Detta är en
viktig sak att komma ihåg när man pratar om integration och samtidigt svårt att
tackla på ett enkelt sätt.
Om integration: Integration
kan ju tolkas på flera sätt och det är svårt att säga vilket som är det bästa.
För mig är en viktig, men ofta förbisedd, aspekt det som tas upp i den
föregående frågan: att man med integration bör försöka undvika ett stelbent
synsätt som enbart bygger på "vi och dom". Integration skall ju inte
bara handla om att du skall får komma från "dom" och bli en del av
"oss" utan om att få betraktas som en enskild individ som har både
rättigheter och skyldigheter.
Dessutom
skall man vara medveten om att det alltid finns en risk att ord som
"invandrare" och "integration" förstärker bilden av
människor med utländsk bakgrund som en problematisk grupp som inte är en del av
samhället utan måste ”assimileras” för att fungera.
Om att vara svensk:
Som
svensk i Sverige så tänker man relativt sällan i termer som
"svenskhet" av den enkla anledningen att man tillhör normen.
Paradoxalt nog så är alltså tecknet på att man är svensk att man inte ständigt
reflekterar sin nationella eller kulturella identitet. Detta innebär inte att
man aldrig identifierar sig med svensk historia, svenska traditioner eller
klassiska svenska värderingar. Det handlar snarare om att det redan från början
är en självklarhet. Ungefär på samma sätt som de flesta heterosexuella personer
(med några undantag, förstås) inte i varje vaket ögonblick måste identifiera
sig som heterosexuella.
Om traditioner: Jag tror
att de flesta tycker om traditioner – åtminstone sina egna. Jag tror dock inte
att traditioner är en kärnfråga när det gäller integration. Nästan alla
människor (oavsett bakgrund) har ändå sina egna tolkningar och varianter av de
flesta traditioner och högtider. Anledningen till att man som invandrare inte
kommer in i det svenska samhället har mer komplexa orsaker än att man inte
firar midsommar eller jul.
Råd för att trivas
det nya landet: Om man bara skall göra en sak, så är det att lära sig
språket. Tyvärr får man nog räkna med att många människor tänker i termer som
"vi och dom" och att inte kunna göra sig förstådd förstärker den
uppdelningen mer än någonting annat.
