Namn: Angelica Cristina Gonzalez
Ursprung: Chile
Kom till Sverige: 1991
Sysselsättning/Yrke: Arbetar som elevasistent på Skvadronskolan i
Rissne Sundbyberg. Politiskt
aktiv och skribent som frilansar både här och Chile. Skriver texter om samhället
och mycket mer.
Om min resa hit: Att lämna familjen vänner och det förflutna var
inte lätt. Första året var svårt att anpassa sig, november månad var mörkt, regnig
och jag såg inte en människa ute. Jag grät ganska mycket nästan varje dag för
att jag saknade enorm min familj och mina systrar men när man är bered att
börja ett nytt liv är detta den känslomässiga priset som man betalar. Samt är
man uppvuxen i ett kollektivt samhälle blir det mycket svårt att klippa av det
emotionella bandet.
Sedan började jag på SFI som jag klarade av på
mindre än sex månader. Det dröjde inte så länge då gick jag på en praktik
och arbetade på en fritidsgård i Solna för att kunna utveckla språket samtidigt
som jag blev gravid. Jag fick mitt barn och fortsatte att läsa svenska på AMU
center. Efter min sons födelse 1993 så var jag mammaledig. Gick till öppna
förskolan i kyrkan och träffade världens mammagäng, som var mina grannar och där
var jag var enda invandrare. De drog mig ut och lärde mig att vara ute i
naturen oavsett väder. Vi umgicks väldigt mycket och det är en otroligt bra
känsla att även om man inte var svensk så hade jag en tillhörighet till detta
land som idag betraktar jag som mitt eget land. Har så många fina minnen av
denna tid och beviset är att även om vi inte träffas varje dag så håller vi
kontakten fortfarande.
Om att vara invandrare: Av någon anledning så har jag alltid känt mig
som hemma. Jag har inte upplevt varken diskriminering eller rasism. Jag vet
inte om det hänger på personlighet eller om att förlora rädslan att dela med sig
med andra och lära känna en annan kultur. Att leva i ett annat land innebär
också att man ska ha en bra inställning till landet som tog emot dig samt att
man inte ska glömma sina rötter eller vem man är.
Om fördomar: I
början trodde jag att Sverige var väldigt fritt. Man hade hört så många
historier om fri kärlek, fri fostran, fri sexualitet. Med tiden så upptäckte jag att det var bara
rykten och fördomar. Egentligen var inte den bilden man hade målat. Jag har under
alla år träffat ett stort antal olika människor från väldigt liberala till en
del som är väldigt konservativa. Om de andras fördomar så tror jag att allt
berodde på brist på kommunikationen.
Om svenska språket: Jag tyckte inte att det var svårt att lära mig svenska språket. Jag vet
inte om det kan beror på att jag alltid har haft ett musikaliskt öra som gör
att jag har lätt att lära mig andra språk. Beviset är att jag började pratat
och skriva svenska utan stora svårigheter på en väldigt kort tid. Visst hände det
många roliga historier för att man uttalar dåligt eller säger fel saker. Jag har
försökt att ta saker med humor och det störde inte mig när min ex man rättade
till mig när jag uttalade fel, snarare tvärtom.
Om integration: Tror personligen
att integrationen hänger mycket ihop med vilka mål man har i livet och vad man vill
ha av livet här. Jag känner en enorm tacksamhet över att jag har haft
möjligheten att utvecklas mer och lära mig saker. När jag satt fötterna här var
min första tanke: ”Här kommer jag att stanna, här kommer jag att ha mitt liv”
och det blev så. Språket är också en stor del av det hela, jag har upptäckt att
ju bättre svenska man talar desto bättre respekt har man av andra.
Att kunna uttrycka sig samt att vara verbal är A
och O i själva utvecklandet. Av någon anledning så har jag alltid känt mig som
en del av det hela. Ordet ”utanför” finns inte i min ordbok. Beviset är att ibland kommer fram min svenska
sida och ibland kommer också fram min chilenska sida. Det vill säga jag känner
mig både chilensk och svensk samtidigt.
Om att känna sig svensk: Att känna
sig svensk är inte en känsla av att man vaknar på morgonen och känner sig så, utan
att alla dagar är olika. Jag känner mig svensk när jag blir upprör när någon
har tagit min tvättid, när någon ställer sig framför mig och struntar att jag
var först i kön. När jag ser att en del människor drar barnen som vad som
helst. När man pratar om kvinnors rättigheter och den rollen kvinnor har i det
svenska samhället om man jämför med Chile. Dock så händer ibland att man blir smittad
av fyrkantighet med det gör man omedvetet. Jag känner mig fri och självständigt
som kvinna för att jag kan förmedla mina åsikter utan att bli fördömd för det.
Om traditioner: Traditioner är viktiga för mig. När min son Robin som idag ska fylla 20
år var liten så hängde jag med på alla svenska traditioner från majbrasan, midsomrarna
där jag njöt av sill och potatis, nubbar och sånger, kräftskivor
och den underbara doften som Julen tar med sig. Att jag har gjort en blandning av
traditioner är något som blommar upp enkel och naturligt. Vi firade chilensk
national dag med piroger, sånger och dans medan barnen sprang. Min son känner inte mycket tillhörighet till Chile,
eftersom han är född här och pappan är svenskt. Dock så har jag alltid betonad
till honom att han har också en chilensk anknyting, eftersom hans morföräldrar
bor där och han har besökt Chile några gånger. Tanken att flytta tillbaka har
inte slagit mig, men fortfarande har jag starka band till mitt hemland.
Nyckel om att trivas i det nya landet: Nyckel för att trivas här tror jag är att det
hänger på den inställning man har till livet, hur man ser det svenska samhället
och lämna fördomar och det eviga sättet att ställa mäniskor i olika
förpackningar. Att vara öppen och respektera platsen där vi lever i. Att
uppskata livet helt enkelt. Som jag skrev sist...
"Gröna fina ängar, alla minnen, blandade
känslor, det förflutna och framtiden. Jag äger inte sanningen. Är en vanlig
kvinna, mamma, arbetare som trivs med att bo i Rissne och jag älskar Sverige."
