Dagens invandrare


Vilka är vi egentligen?

Dagens Invandrare är en blogg och sida som har för  Syfte att uppmärksamma historier om invandrare som inte syns i media. 


Vår integration i det Svenska samhället skulle inte vara möjlig utan våra etniska svenska vänner så deras historia får också en röst.

Vi tillsammans är dagens svenska medborgare. Vi vill berätta vilka vi är, ty vi är inte brottslingen, offret eller förövaren som oftast syns i media.

Vi vill även visa för dem som inte kommit in i det svenska samhället att vägen kan vara olika svår, men inte omöjligt
Läs här om oss och om våra historier och om våra vänners historier. Vi är dagens invandrare eller bättre sagt, dagens svenska medborgare. Läs även andra bloggares åsikter om

Göran Ording


Namn: Göran Ording
Ursprung: Svensk vad jag vet
Kom till Sverige: Föddes i Dalarna 1957
Sysselsättning/Yrke: Fritidspolitiker för S. Driver antirasistsidan Stolt svensk -Stolt antirasist. 

Om invandrare: Som sexåring vistades jag på en oljetanker i tre månader istället för två veckor. Vi hann anlända många hamnar världen över. Tyvärr minns jag inte mycket. Men det jag minns är hur "Niggern" i måssköket behandlades av den svenska kockchefen. Och jag minns hur en hel familj någonstans i en amerikansk hamnstad kom och tackade mig när jag gett deras son i min ålder en dollar. Sedan dess är jag antirasist.
Jag har också testat vara invandrare i Finland i sex år. Tillräckligt svårt fast landet är tvåspråkigt. 

Om fördomar: Vi har alla fördomar. Det är vad vi inte gör med dem som visar vår grad av människokärlek. Det viktigaste är att bedöma och bemöta varje människa för sig. Då är man inte rasist om man kritiserar en människa med utländsk härkomst. 

Om integration: Vi borde inte ha en speciell integrationspolitik för andra än nyanlända flyktingar. Det enda som hjälper är mindre sociala klyftor och orättvisor för alla oavsett bakgrund. 

Om att känna sig svensk: När det gäller idrott är jag ohjälpligt bara svensk. I övrigt har jag drömt om borttagandet av gränser så länge jag kan minnas. 

Om traditioner: Jag har alltid varit dålig på att fira högtider. Jag hyllar den svenska solidaritetstraditionen. 


Nyckel för att trivas det nya landet: Ett jobb eller annan mångkulturell gemenskap gör under när det gäller att känna sig inne i samhället. 

Lana Yousef


Bild:Privat

Namn: Lana Yousef
Ursprung: Kurdistan, norra Irak
Kom till Sverige: 2002
Sysselsättning/Yrke:  Läkarstudent på Örebro Universitet

Om min resa hit: Jag kom till Sverige under vintern tillsammans med min familj efter att ha bott i staden Almelo i Nederländerna. Jag var sju år gammal när det tredje asylavslaget kom och då gav vi upp hoppet om ett liv i Nederländerna. Mina föräldrar var redo att ta med mig och mina syskon tillbaka till Shaqlawa (vår hemstad) för att återgå till livet vi en gång haft. Men våra kusiner i Sverige ville att mina föräldrar skulle ge det här landet en chans - både för deras egen samt för mig och mina syskons skull.

Min resa till Sverige började med en bilfärd till Tyskland där min farbror och hans familj väntade, resan fortsatte sedan till Sverige när vår kusin bilade ner till Tyskland för att hämta oss. Jag minns inte särskilt mycket från den resan, bara att den var lång och sorgfull för mina föräldrar. Min storebror och jag var mest ivriga för att träffa våra kusiner som vi längtade så mycket till, och min lillasyster var endast ett år gammal.

Till skillnad från många andra invandrare och flyktingar har min resa till Sverige inte varit lika svår. Mina föräldrar flydde aldrig heller Kurdistan 1997. De kom till Europa av fri vilja, inte för de var tvungna utan för en bättre framtid. Däremot stötte de på många hinder på vägen och resan till Nederländerna var tuff, följt av boende på flyktingläger under x antal månader.

I Sverige fick vi också ett asylavslag som vi valde att överklaga. Efter många månaders väntan fick vi till slut beskedet om att vi skulle få stanna i Sverige och bli svenska medborgare. Det var en dag olik många andra, en dag fylld av lycka som vi i vår familj sent kommer att glömma.
 
Om att vara invandrare/känna sig svensk: Har man integrerats i det svenska samhället är det ganska ofrånkomligt att känna sig som en svensk i mycket av det man gör, men jag kommer alltid att vara kurd i första hand. Jag ogillar dock påklistrade epitet och föredrar att se på alla invånare, oavsett ursprung, som världsmedborgare.

Om fördomar: Fördomar kommer alltid att finnas, främst bland de ovetande och oförstådda. Det enda man bör lägga energi på är att bevisa raka motsatsen genom sina handlingar.

Om svenska språket: Ett underbart språk som alltid går att utveckla oavsett ålder. För att en del av integrationsproblemen vi har i Sverige idag ska försvinna krävs det språkkunskaper, förutsatt att mer resurser läggs ner på utbildning för invandrare.

Om integration: För en lyckad integration krävs ett givande och ett tagande: att man som invandrare och svensk ska kunna mötas halvvägs. Ökad integration innebär mer jämställdhet och bildar ett starkare Sverige med en ökad välfärd. Alla är vinnare i ett integrerat samhälle!

Om traditioner: Traditioner är för mig en påminnelse om vem jag är och vart jag har mina rötter. Samtidigt har jag även turen att få ta del av svenska traditioner, vilket bara förenat mig med fler människor och givit mig mer glädje i livet.


Nyckel för att trivas det nya landet: Lär dig språket och utbilda dig. Anpassa dig, men glöm aldrig vem du är och vart du kommer ifrån. Kämpa dessutom för samma status och erkännande DU har rätt till som medborgare!

Kasewa Dabagh Celepli


Namn: Kasewa Dabagh Celepli
Ursprung: Kurdistan (Irakockuperade delen)
Kom till Sverige: 1989
Sysselsättning/Yrke: Logistiker/Verksamhetsutvecklare. Examinerad från programmet Industriell Ekonomi. Magister från KTH i Logistik. Delar med sig av sina kunskaper på www.kasewa.se

Om min resa hit: Det första jag minns i Sverige var när vi på flygplatsen leddes till ett förhörsrum.

Vi, min mor och tre barn lämnades ensamma många timmar kändes det som tills de ordnat med tolk.  Jag var då nyligen fyllda 9 år. Efter förhör med främst min mor så fick vi inom en vecka uppehållstillstånd och en plan över var vi skulle bo.  I flera år hade vi inte haft någon kontakt med min far. Ingen visste var han var och alla kring oss beklagade att han förmodligen blivit avrättad.  Jag kommer ihåg att min mor grät varje kväll och om vi kom på henne låtsades hon vara glad. 

Min resa till Sverige handlar främst om en stark kvinna med fyra barn vars man var politiskt aktiv, hade suttit fängslad flertalet gånger, blivit torterad både fysiskt och psykiskt. Hon var en stark kvinna och gift med en stark och principfast man. En man som klarat mycket och ärren från flera dolkhugg i ryggen syns ännu idag.  Många ville ha honom död!

När min bror var 14 år gammal, skickades han utomlands helt själv för att skydda honom undan tortyr.  I Mellanöstern får ju äldsta sonen stå ut om fadern inte finns tillgänglig. Min mor klarade inte av att vara själv med tre barn och så saknade hon sin fjärde så Sverige var hennes lösning för att komma så nära Sovjet som möjligt där min bror befann sig.  Sverige blev mitt nya och andra hemland, i Sverige återförenades vi med bror och far!

Om att vara invandrare/känna sig svensk: Jag känner mig svensk men med kurdiska rötter och uppfostran. Mina föräldrar sa alltid att jag ska ta det goda från Sverige och det goda från Kurdistan och göra den till min egen mix för att bli en bra person som lyckas med mina mål. En person som respekterar andra och vill andra väl. Invandrare eller inte – vi gör oss till de vi vill.

Om fördomar: Jag ser på fördomar som en rättighet så länge man kan ifrågasätta dem och analysera var de kommer ifrån. Vad är sant och vad är påhitt. När jag var liten och ny i Sverige kommer jag ihåg att flera skrek efter mig på väg till skolan ”jävla svartskalle, åk hem till ditt land”. Jag blev ledsen men aldrig arg för dessa vet inte bättre än idag. Sen är det upp till mig hur jag tar det eller hanterar det – det gäller allt i livet.

Om svenska språket: Jag älskar det svenska språket då det är vackert helt enkelt. Språket är det viktigaste verktyget för att göra sig förstådd, förstå landets system och leva ett bekvämt liv.

Om integration: Integration är viktigt tycker jag.  Många flyktingar som kommer till Sverige har ett helt annat system än i Sverige. Många känner inte till något skattesystem alls. Inte heller pensionssystem är utbrett i många länder. Hur ska vi då förvänta oss att alla som kommer till Sverige ska integreras för att komma igång med utbildning eller jobb när vad de än kommer till är flera gånger bättre än det de kommer ifrån?
Sverige bör satsa på att slussa in alla nysvenskar i det svenska systemtänket.  Att få ett välkomnande och inbjudan – så här fungerar Sverige och vad är bäst för din framtid. Det skulle göra många gott och ge de ett rikare liv i form av att bidra till samhälle och generationerna efter.

Om traditioner: Under en period såg jag ner på traditioner just för jag inte hittade mig själv mittemellan den svenska och den kurdiska – de var så olika. Min mor var klok, hon ville att vi skulle fira både de kurdiska och de svenska helgerna och ville att vi, så gott hon kunde som ensam flykting få oss att inte känna oss utanför bland andra barn. inte sakna något – varken materiellt eller emotionellt. Ju äldre jag blev, ju mer jag lärde känna mina föräldrar och kom till insikt till varför jag blev den jag är och varför mina föräldrar agerade som de gjorde desto mer blev jag vän med allt som heter traditioner. Traditioner är en fin gåva – det är spår efter rötter från det våra förfäder skapat till det vi kommer lämna efter oss till våra barn. 

Nyckel för att trivas det nya landet: Språk, nyfikenhet och tänket ”Allt är möjligt!”


Wil Burghoorn



Namn: Wil Burghoorn
Ursprung: Sulawesi, Indonesien
Kom till Sverige: för 43 år sedan
Sysselsättning/Yrke: Pensionerad socialantropolog, men fortfarande verksam som redaktör för bokserien "Gendering Asia

"- Det var nån gång i början av åttiotalet och jag var på försäkringskassan med några blanketter. När jag lämnade dem ifyllda till handläggaren tittade hon på mig och sedan på pappren och sa: "Har du själv fyllt i de här? Vad duktig du är!". Och där stod jag och hade en doktorsexamen, men det hade ju inte hon en aning om." Så börjar Wil sin berättelse för GT som har gjort en serie kallad "Hela världen finns i Göteborg" Läs hela hennes historia här http://www.expressen.se/gt/kultur/vet-inte-langre-vilket-sprak-jag-drommer-pa/

Larisa Kulenovic

FOTO: KENNETH SANDELIN


Namn: Larisa Kulenovic
Ursprung: Bosnien
Kom till Sverige: 1994
Sysselsättning/Yrke: Framgångsrik företagare i Umeå

1994 kom Larisa Kulenovic till Sverige med sina två små barn. Hon tvingades fly från det brutala kriget i hennes hemland. I dag är hon en belönad och framgångsrik företagare i Umeå” skriver VÄSTERBOTTENS-KURIREN

Hon flydde till Sverige för att starta ett nytt liv. Hon hade ingenting när hon kom, inte ens språket, däremot hade hon med sig en stor drivkraft.
”– Jag känner mig både hedrad och stolt, säger hon och konstaterar samtidigt att hon i dag betraktar Sverige som sitt nya hemland” Detta med anledning att hon blivit tilldelat Utmärkelsen ”Årets nybyggare” Läs hela artikeln här

Abeba Aregawi


Abeba Aregawi Gebretsadik, född 5 juli 1990 i Adigrat i Etiopien, är en svensk-etiopisk medeldistanslöpare som tävlar för Sverige med 1500 meter som främsta distans. Wikipedia
Abeba Aregawi infriade alla högt ställda förväntningar och vann VM-guldet på 1 500 meter. Det första medeldistansguldet Sverige tagit sedan OS i London 1948. Vinnartiden blev 4.02,67. ”Jag är jätteglad”, sade Aregawi efter målgång. Går att läsa idag i DN.SE
Grattis och tack Abeba!!!!!!

Sasja Beslik

Sasja Beslik kom till Sverige 1993. Med sig hade han endast en plastpåse med tre t-tröjor och tre par kalsonger, i fickan 20 D-mark. Han var på flykt från hemlandet Bosnien-Herzegovina – bort från kriget, bort från en order om att inställa sig som soldat i den bosniska armén.
14 år senare tar han emot i fondbolaget Bancos kontor nära Stureplan, där han har
titeln ”chef för ansvarsfulla placeringar”.

Karriärmagasinet Shortcut utsåg honom nyligen till Sveriges mest inflytelserika och inspirerande person under 40, före finansminister Anders Borg och diverse börs-vd:ar.
Den sortens listor är alltid
extremt subjektiva, men det är lätt att förstå varför Sasja Beslik på kort tid väckt sådan uppmärksamhet.
Å ena sidan är han Invandraren som lyckats, en framgångssaga av episka mått.
Å andra sidan är han Den vite riddaren, som kämpar för att börsbolagen ska ta större ansvar för sociala förhållanden och miljön.

Hans berättelse finner vi inspirerande. Till frågan hur han tog sig in i samhället svarar han:

"Jag fick ett väldigt bra mottagande i Sverige. Jag har rest i hela världen, men för mig är Sverige möjligheternas land. Men jag tror att alla samhällen har sina koder. Knäcker man språket knäcker man många andra koder också. Det är nyckeln. För min första veckopeng köpte jag svenskaböcker och på mindre än ett år kunde jag prata bra.

När jag hade träffat min fru gav hon mig en av Lisa Ekdals första skivor. Det är en av få cd-skivor som jag lyssnat sönder. Popmusik är ett bra sätt att lära sig ett lands kultur. Till varje ny invandrare skulle jag ge en skiva av Kent. Vill du förstå ett land måste du förstå dess kontur, dess fysik, dess själ. Kent återspeglar den svenska själen. Det finns så mycket mörker och ljus, så mycket ångest och glädje – den skandinaviska glädjen".

Läs mer om Sasja här.


Tere Walle


En liten kort berättelse från en som invandrar till Sverige

Jag kom till Sverige och fick asyl. Har fått tre barn och arbetat som läkare i 25 år.

Det var svårt i några år iom att koder där jag kommer ifrån är något olika.

Jag fick höra en lärare, när jag hade varit här i någon månad, att svenskar hade de blåaste ögon i världen...Jag har inte det men detta land har gett mig en utvidgad insikt om människor och dess möjligheter.

Jag har möt vänlighet och kärlek i vardan och i mitt arbete. Allt detta trots mina bruna ögon. Nu hör jag till två delar av det vi kallar för jorden dock utan gränser.
Tere Walle

Lumnije


Dagens invandrade har fått ett brev från en som vill bidra på sitt sätt med sin historia. Alla sätt att berätta om sig själva är värda att publiceras. Läs här brevet från Lumnije

Hej!

Jag heter Lumnije och kom till Sverige som ensamstående barn från krigets Balkan.  nu snart blir det 15 år som jag kom till Sverige. Ju mer tiden går desto mer känner jag mig bunden till Sverige.

Jag har hunnit föda två underbara barn i detta land. De vet inte något annat än Sverige, och mitt förra land som de uppfattar mer som en plats där man åker för att vila ibland.

Jag upplever att tillsammans med ekonomikrisen, har Sverige kommit in i ett slags identitetskris, eftersom vanliga svensson har tagit för mycket emot fördomar från media om invandraren som vill Sverige bara illa, så att svensson har börjat sakta men säkert tro på det.  Och det är tragiskt.

Jag kan säga själv att sen jag föddes har jag fått uppfostran med modersmjölken. Jag har aldrig tagit en krona eller en penna från någon. Jag har aldrig hamnat i obekväma situationer med myndigheter. Enda gången som jag har haft med poliser att göra var det när jag skulle hämta mitt svenska pass. Å andra sidan hur många gånger har jag sett svenska ungdomar i min ålders ställa till för polisen med sitt supande och bråkande. Men media upplyser ändå hur invandrare ställer till med allt. Ärligt är jag orolig över att min son kommer gå igenom den apartheid som många av oss invandrare upplever.  hur som helst, trots all oro och bekymmer som jag fåt gå igenom, är jag ändå tacksamt att jag fått ett liv här i Sverige.  Så jag tackar Sverige väldigt ödmjukt, samtidigt som jag är stolt för den jag är.

Angelica Cristina Gonzalez



Namn: Angelica Cristina Gonzalez
Ursprung: Chile
Kom till Sverige: 1991
Sysselsättning/Yrke: Arbetar som elevasistent på Skvadronskolan i Rissne Sundbyberg. Politiskt aktiv och skribent som frilansar både här och Chile. Skriver texter om samhället och mycket mer.

Om min resa hit: Att lämna familjen vänner och det förflutna var inte lätt. Första året var svårt att anpassa sig, november månad var mörkt, regnig och jag såg inte en människa ute. Jag grät ganska mycket nästan varje dag för att jag saknade enorm min familj och mina systrar men när man är bered att börja ett nytt liv är detta den känslomässiga priset som man betalar. Samt är man uppvuxen i ett kollektivt samhälle blir det mycket svårt att klippa av det emotionella bandet.

Sedan började jag på SFI som jag klarade av på mindre än sex månader. Det dröjde inte så länge då gick jag på en praktik och arbetade på en fritidsgård i Solna för att kunna utveckla språket samtidigt som jag blev gravid. Jag fick mitt barn och fortsatte att läsa svenska på AMU center. Efter min sons födelse 1993 så var jag mammaledig. Gick till öppna förskolan i kyrkan och träffade världens mammagäng, som var mina grannar och där var jag var enda invandrare. De drog mig ut och lärde mig att vara ute i naturen oavsett väder. Vi umgicks väldigt mycket och det är en otroligt bra känsla att även om man inte var svensk så hade jag en tillhörighet till detta land som idag betraktar jag som mitt eget land. Har så många fina minnen av denna tid och beviset är att även om vi inte träffas varje dag så håller vi kontakten fortfarande.

Om att vara invandrare: Av någon anledning så har jag alltid känt mig som hemma. Jag har inte upplevt varken diskriminering eller rasism. Jag vet inte om det hänger på personlighet eller om att förlora rädslan att dela med sig med andra och lära känna en annan kultur. Att leva i ett annat land innebär också att man ska ha en bra inställning till landet som tog emot dig samt att man inte ska glömma sina rötter eller vem man är.

Om fördomar: I början trodde jag att Sverige var väldigt fritt. Man hade hört så många historier om fri kärlek, fri fostran, fri sexualitet.  Med tiden så upptäckte jag att det var bara rykten och fördomar. Egentligen var inte den bilden man hade målat. Jag har under alla år träffat ett stort antal olika människor från väldigt liberala till en del som är väldigt konservativa. Om de andras fördomar så tror jag att allt berodde på brist på kommunikationen.

Om svenska språket: Jag tyckte inte att det var svårt att lära mig svenska språket. Jag vet inte om det kan beror på att jag alltid har haft ett musikaliskt öra som gör att jag har lätt att lära mig andra språk. Beviset är att jag började pratat och skriva svenska utan stora svårigheter på en väldigt kort tid. Visst hände det många roliga historier för att man uttalar dåligt eller säger fel saker. Jag har försökt att ta saker med humor och det störde inte mig när min ex man rättade till mig när jag uttalade fel, snarare tvärtom.

Om integration: Tror personligen att integrationen hänger mycket ihop med vilka mål man har i livet och vad man vill ha av livet här. Jag känner en enorm tacksamhet över att jag har haft möjligheten att utvecklas mer och lära mig saker. När jag satt fötterna här var min första tanke: ”Här kommer jag att stanna, här kommer jag att ha mitt liv” och det blev så. Språket är också en stor del av det hela, jag har upptäckt att ju bättre svenska man talar desto bättre respekt har man av andra.

Att kunna uttrycka sig samt att vara verbal är A och O i själva utvecklandet. Av någon anledning så har jag alltid känt mig som en del av det hela. Ordet ”utanför” finns inte i min ordbok.  Beviset är att ibland kommer fram min svenska sida och ibland kommer också fram min chilenska sida. Det vill säga jag känner mig både chilensk och svensk samtidigt.

Om att känna sig svensk: Att känna sig svensk är inte en känsla av att man vaknar på morgonen och känner sig så, utan att alla dagar är olika. Jag känner mig svensk när jag blir upprör när någon har tagit min tvättid, när någon ställer sig framför mig och struntar att jag var först i kön. När jag ser att en del människor drar barnen som vad som helst. När man pratar om kvinnors rättigheter och den rollen kvinnor har i det svenska samhället om man jämför med Chile. Dock så händer ibland att man blir smittad av fyrkantighet med det gör man omedvetet. Jag känner mig fri och självständigt som kvinna för att jag kan förmedla mina åsikter utan att bli fördömd för det.

Om traditioner: Traditioner är viktiga för mig. När min son Robin som idag ska fylla 20 år var liten så hängde jag med på alla svenska traditioner från majbrasan, midsomrarna där jag njöt av sill och potatis, nubbar och sånger, kräftskivor och den underbara doften som Julen tar med sig. Att jag har gjort en blandning av traditioner är något som blommar upp enkel och naturligt. Vi firade chilensk national dag med piroger, sånger och dans medan barnen sprang. Min son känner inte mycket tillhörighet till Chile, eftersom han är född här och pappan är svenskt. Dock så har jag alltid betonad till honom att han har också en chilensk anknyting, eftersom hans morföräldrar bor där och han har besökt Chile några gånger. Tanken att flytta tillbaka har inte slagit mig, men fortfarande har jag starka band till mitt hemland.

Nyckel om att trivas i det nya landet: Nyckel för att trivas här tror jag är att det hänger på den inställning man har till livet, hur man ser det svenska samhället och lämna fördomar och det eviga sättet att ställa mäniskor i olika förpackningar. Att vara öppen och respektera platsen där vi lever i. Att uppskata livet helt enkelt. Som jag skrev sist...
"Gröna fina ängar, alla minnen, blandade känslor, det förflutna och framtiden. Jag äger inte sanningen. Är en vanlig kvinna, mamma, arbetare som trivs med att bo i Rissne och jag älskar Sverige."

Rizak Dirshe


Namn: Rizak Dirshe
Ursprung: Mogadishu, Somalia.
Yrke: Omsorgspedagog
Löparkarriär: 24 SM-guld för MAI, den näst meste i klubben genom tiderna. EM-nia på 1 500 meter 2006. Svensk rekordhållare på 800 meter. 1.45,45 (2003).
Rizak Dirshe är född och uppvuxen i Somalias huvudstad Mogadishu. Mamma Madina ville att sonen skulle få ett bättre liv undan somaliska gerillakrigare och skickade Rizak till släktingar i Australien. Men den resan slutade hos passpolisen på Arlanda 1991 eftersom han hade ett felaktigt pass. Så han hamnade på en förläggning i Kiruna istället, började löpträna, slog svenskt rekord på 800 meter och 2001 slog han sig slutligen ner i Malmö. Idag använder han löpträning för att lära ungdomarna mer än att springa.

Rizak Dirshe och hans medarbetare håller i idrottslektioner på bland annat Rosengårdsskolan
och Slottsstadens skola. "Det handlar om att ge dem självförtroende och lära dem att ta ansvar. Men också om att lära dem att planera sin vardag – när de ska äta, när de ska träna, när de ska göra läxor. Så att de kan klara skolan, få jobb och lyckas i livet" berättar han för lokal tidningen Vårt Malmö.
Läs mer om hans arbete med ungdomarna här
Ytterligare mer info om hans arbete med ungdomarna finns på Sydsvenskan och artikeln finner du här

Bitte Assarmo


Namn: Bitte Assarmo
Sysselsättning: Skribent, debattör samt redaktör på Liv&Rätt
Ursprung: svenskt

Om att känna en invandrare: På sätt och vis kan man säga att jag är uppvuxen tillsammans med invandrare. Jag växte upp i en liten industristad med stor invandring från Finland och det forna Jugoslavien och det var inte speciellt märkligt för mig. När jag flyttade till Stockholm vid 22 års ålder jobbade jag på St. Görans sjukhus som städerska och där lärde jag känna människor från jordens alla hörn. Jag tycker det är berikande att känna människor från olika länder och kulturer – det får mig dels att se min egen kultur med nya ögon men också att ta till mig andra kulturer och omfamna dem med större värme. Jag tycker ofta att invandrare verkar värdesätta den svenska kulturen mer än etniska svenskar gör.

Om fördomar: Hur pinsamt det än är ska jag vara ärlig och erkänna det: mina negativa fördomar om invandrare gäller främst tvättstugan och det faktum att jag inbillar mig att de tenderar att dra över på nästa tvättpass… Tvättstugan är ju liksom helig i svensk kultur, och om jag drar över så mycket som en halv minut på nästa pass får jag svettningar av ångest. Men om jag kommer ner och en utländsk man eller kvinna står och plockar ur maskinerna när mitt pass redan har börjat ler de bara och ber om ursäkt. Och jag, som redan bestämt mig för att jag ska fräsa något strängt, ler tillbaka helt avväpnad. Så man kan kanske säga att även mina positiva fördomar rör sig kring tvättstugan – och kring det faktum att jag har uppfattningen att invandrare helt enkelt är mer toleranta när det gäller att passa sin tvättid.

Om integration: Integration handlar förstås, som någon annan skrivit här, om ömsesidig respekt och om flexibilitet. Det han nog inte uttryckas bättre. Invandrare måste få vara sig själva, uttrycka sin kultur, sin tro och vad det nu kan vara, men jag vill också gärna att de försöker se det goda med Sverige och svenskarna och anpassar sig till våra rådande normer så att vi kan leva sida vid sida med ett ömsesidigt kulturutbyte. Jag vill tillägga att mina egna erfarenheter på det planet enbart är goda. De enda som, enligt min erfarenhet, har ett behov av att förminska den svenska kulturen för att framstå som mer toleranta är en del infödda svenskar som tror att förakt för den svenska kulturen får dem att framstå som öppna och invandrarvänliga. I själva verket undrar jag om det inte är precis tvärtom ibland. För egen del tror jag att det är min kärlek till det svenska som gör att jag också älskar utbytet med andra kulturer.

Om att vara svensk: Jag älskar att vara svensk och jag älskar mitt ursprung. Jag har svenska rötter ända ner på 1600-talet, på båda mina föräldrars sidor, och jag känner mig verkligen löjligt ”ursvensk”. Jag brukar säga att jag är född med granskogens vemod i blodet och så känns det verkligen. När jag kommer till min hemstad och besöker den gamla malmhyttan med anor från 1600-talet känns det som om jag verkligen är hemma. Men samtidigt är det nog många som uppfattar mig som lite ”osvensk”, dels för att jag är katolik och också för att jag väldigt ofta ger mig ut i hetluften och debatterar på ett ganska hetsigt sätt.

Om traditioner: Jag älskar traditioner och jag värdesätter de svenska traditionerna mycket högt. Jag har fortfarande samma maträtter på mitt julbord som min mormor hade på sitt och om jag inte får matjessill och nubbe på midsommar blir det helt enkelt inte midsommar... Men jag skapar också mina egna traditioner och numera får midsommarsillen gärna sällskap av ceviche och tabboulé. Jag tror att det faktum att jag älskar svenska traditioner har gjort det lättare för mig att också ta till mig och älska även mina utländska vänners traditioner.  Jag har en fast grund att stå på och då behöver jag heller inte se nya traditioner som ett hot utan kan se dem som en tillgång och något att värna.

Om råd för att trivas: Lär dig svenska, men var inte rädd för att tala även om du bryter eller pratar dålig svenska – svenskar är ofta mer förstående och öppna än man kanske tror till en början. Var heller inte rädd för att tala om ditt land, din kultur och det du älskar i ditt hemland – men var heller inte rädd för att ta till dig den svenska kulturen. Det finns, i motsats till vad många politiker och mediepersoner påstår, mycket att glädjas åt i den svenska kulturen!

Fahd Luyombya



Namn: Fahd Luyombya
Ursprung: Föddes i Kampala Uganda.
Kom till Sverige: Kom till Sverige 1990 med mamma och syskon. Pappa flyttade hit 3 år tidigare för att kunna säkra att vi kom till Sverige säkert.

Sysselsättning/Yrke: Delägare i Stödtorget som är ett företag där vi jobbar med kvalificerat kontaktmanaskap och jobbcoacher. Vi vill kunna ge behandling på hemmaplan och målet är att få de att fungera socialt men även att komma in i samhället samt att få en sysselsättning. Målgruppen är ungdomar mellan 13-20.
Jobbar även som behandlingsassistent på ett HVB hemmet Granby Storgård för unga med problem som kriminalitet och missbruk. Målet är att ge dem verktyg att leva ett liv utan kriminalitet och missbruk. Målgruppen är unga vuxna mellan 18-25 år.


Jag är utbildad Socialpedagog/behandlingspedagog för ungdomar och är även involverad i projekt och evenemang kring ungdomar i området jag är uppväxt i.

Om min resa hit: Min resa hit minns jag inte så mycket. Det var en enkel resa eftersom pappa redan flyttat hit underlättade det för oss andra att åka till Sverige.

Om att vara invandrare: Det har satt sin prägel på mig under hela uppväxten. Både positivt och negativt. Negativt har varit att jag alltid känt mig annorlunda och känt pressen att prestera extra mycket för att passa in. Känslan att bli dömd utan att ens gett ett intryck finns kvar i bakhuvudet.

Positivt har varit för den fördelen att ha flera kulturer vilket även har gjort att jag lärt mig öppenhet och förståelse för andra invandrare, och viljan att integrera sig med alla och kunna se människan och inte utseendet.

Om fördomar: Mina fördomar har varit att jag måste prestera dubbelt för att passa in bland svenskar. Men det har inte alltid behövts.

Om svenska språket: För mig är språk ett viktigt verktyg i samhället. Att kunna kommunicera med andra är vad som hjälpt mig framåt i livet. Det svenska språket har blivit mitt modersmål som gör att jag tänker på svenska, pratar helst svenska.
Mina andra hemspråk är mitt inhemska från Uganda som jag fick med mig hemifrån men även engelska har varit ett stort verktyg för mig genom åren. För mig är det svenska språket nyckeln till att jag kommit långt i livet.

Om integration: Integration för mig är när man lär sig acceptera allas olikheter, ökar förståelsen för det främmande men även följer samhällets lagar och normer. Integration för mig är att man ser människan först. Att känna ett ”VI” och en gemenskap i samhället istället för ”VI” mot ”DOM”.

Om att känna sig svensk: Det är att jag stolt kan vara en del av samhället och kunna påverka samhället. Att respektera de lagar och normer som finns i samhället men även att kunna se alla människors värde.

Om traditioner: För mig är traditioner viktigt för att förstå historian bakom och varför man har traditioner. Men det är även viktigt att kunna lära sig av traditionerna och vara öppen för att göra om eller skapa nya traditioner.

Nyckel för att trivas det nya landet: Att våga ta för sig. Att inte vara rädd för att misslyckas och våga vara dig själv.

Brandon Sekitto


Namn: Brandon Sekitto                  
Ursprung: Uganda

Kom till Sverige: 1987

Sysselsättning/Yrke: Jobbar idag med mitt egna företag där vi erbjuder kvalificerade kontaktpersoner, jobbcoacher åt unga/vuxna. Vårt mål är bland annat att erbjuda vård på hemmaplan till personer som är i behov av stöd i det vardagliga livet. Det kan vara så som att ha en fungerande skolgång, söka jobba och behandling kring aktuell problematik. Jag är utbildad behandlare och läser just nu till familjeterapeut och är klar november 2013. Jag håller även på att starta ett projekt som ska motverka arbetslöshet bland våra ungdomar och även arbetslösa rent allmänt.
Om min resa hit: Jag måste säga att den var bra, och spännande. Jag fick åka själv hit då min mamma redan hade flyttat till Sverige. En av mina lyckligaste resor.
Om att vara invandrare: Det har inte varit lätt alla gånger. Som barn lägger man kanske inte så stor vikt av att man är i ett annat land, men ju äldre jag blivit så har det påverkat mig. Jag upplever att jag fått kämpa mer i olika situationer allt från att försöka att inte bryta på det svenska språket till att vara mer trevlig än nödvändigt. Detta på grund av rädslan för att bli dömd utifrån min hudfärg eller ursprung. Men det har tagit mig dit jag är idag, jag har vänt och tagit det till min fördel att vara annorlunda.
Om fördomar: Mina fördomar är att i Sverige är man så stel och ska vara så korrekt hela tiden. Men så är inte fallet.
Om svenska språket: Svenska är idag mitt modersmål, jag tänker på svenska, pratar med min fru och barnen på svenska, dock har jag kvar två stamspråk som jag kan göra mig förstådd och kommunicera med när vi åker till mitt hemland.  Det är jätteviktigt att förstå och att bli förstådd.
Om integration: Den dagen då alla inser att det inte handlar om mitt, deras, vårt land och istället tänka att det är allas planet och acceptera olikheter, då har vi lyckats med integrationen
Om att känna sig svensk: Det är att ha respekt för allas lika värde och värna om demokratin
Om traditioner: Jag förespråkar att alla ska hitta sina egna traditioner och inte bara följa traditioner för att det alltid varit så. Är man från olika kulturer så mixa dem och ha kul. Hitta balans om vad som var då och vad som är nu.
Nyckel för att trivas i det nya landet: Våga vara dig själv. Ta hjälp på din nya väg i det nya landet. Tänk att du inte är ensam.

Kryddor från Rosengård

Fotograf:Jens Nordström


 
Kryddor från Rosengård
2010 startade TV4 serien Kryddor från Rosengård där svenska folket fick genom programmet komma hem till boendes kök i Rosengård.

Programledaren Sadoo Iskandarani visade för oss hela världens mattraditioner. TV-serien blev sedan en bok som hittills sålt över 7000 exemplar.

Medverkande i serien har blivit bjudna att hålla matlagningskurser, berätta om kryddor och om Rosengård. Nedan går att läsa om matanbassadörerna från Rosengård.

Kryddor från Rosengård


En global ekonomi med globala människor

 

Det finns många bra idéer och förslag om hur vi hade kunnat hjälpa till för en bättre integration. Här skriver Christina Löwenström om hur viktigt det är att fråga människor vad de behöver för hjälp, men också viktig att vi frågar våra nya svenskar vad de kan göra för Sverige.

 


EN GLOBAL EKONOMI MED GLOBALA MÄNNISKOR
Nu när vi är inne i en global ekonomi med globala människor behöver vi i Sverige se människor från andra länder som en tillgång och inte som bara integrationsproblem. Vi ser alla nätverk som viktiga eller avgörande när det kommer till att söka jobb. Nätverk är lika viktiga när företag ska hitta nya marknader.
I Sverige finns ett outnyttjat nätverk bland utrikes födda. De har familjer och vänner som äger företag, verksamma inom statliga verksamheter i sina hemländer. De kan många gånger språk som vi inte ens kan läsa på högskolor i Sverige. Detta måste vi ta till vara på!
Med den höga arbetslösheten bland utrikes- och svenskfödda svenskar behövs alla verktyg för att skaffa fler arbetstillfällen.

Regeringen har därför startat projektet ”Kosmopolit” initierat av handels minister Eva Björling. Kosmopolit är ett nätverk som idag finns i 5 regioner i Sverige. Projektet går ut på att registrera och uppmuntra nätverks byggande mellan svenska företag och människor med rötter i andra länder och deras nätverk.
Det är viktigt att fråga människor vad de behöver för hjälp, men också viktig att vi frågar våra nya svenskar vad de kan göra för Sverige.

Detta är ett verktyg som arbetsförmedlingen skulle kunna använda sig mer av. De skulle kunna matcha företag och individer eller hjälpa företag som vill skapa nätverk i utvecklingsekonomier.
Invandring till vårt land har visat sig öka svensk export enligt en studie som publicerades i tidskriften Ekonomisk debatt (nr 7, november 2009). Studien visar till exempel att en ökning med antalet utlandsfödda med 12 000 människor ökade exporten med 7 miljarder kronor.

För att det här ska fungera bör t.ex. våra banker arbeta mer aktivt med att vara partners med dessa småföretag och ta fram fler produkter än bolån. Riskkapital, sätt att transportera pengar och betalningssätt i okonventionella marknader är många gånger svårt att hitta för dessa företag.
Den globala finankrisen som skördat många arbetstillfällen kan bara motverkas av att det skapas fler småföretag eller att man hjälper små och medelstora företag att hitta nya marknader. Alla behövs, och ser vi varandra som tillgångar kommer vi att lösa många problem som integration och arbetslöshet. Göteborg har en lång historia av handel med andra länder och har byggts upp inte bara av infödda svenskar utan av många andra. Låt oss fortsätta och uppmuntra denna tradition när Göteborg och Sverige ska byggas för framtiden.

Christina Löwenström
Moderat politiker och samhälls debattör


Mustafa Mohamed


 
Namn: Mustafa Mohamed
Ursprung: Mogadishu, Somalia
Kom till Sverige: 1990
Sysselsättning/Yrke: Elitidrottare

Mustafa Mohamed är känd av de flesta. En av de främsta elitidrottare genom tiderna. Så berättar han på sin egen hemsida:
” Jag är född den 1:a mars 1979 i Somalias huvudstad Mogadishu. Jag kom till Sverige och Lysekil i december 1990, som 11-åring. Det var en stor omställning för mig, inte minst med kylan och språket. Det gick snabbt att anpassa sig och snart kunde jag leka i snön och prata svenska flytande.
Innan jag började med löpning spelade jag fotboll i Slättens IK. Jag hade inte den rätta kroppen eftersom jag var liten och klen, men det var otroligt kul! Efter några år slutade vår tränare. Jag tyckte att han var väldigt duktig och kul att ha och göra med. Det blev inte lika roligt efter honom.
I samma veva hade jag kommit i kontakt med friidrotten genom min storebror som var aktiv. Jag hade även deltagit i skolans friidrottstävlingar och ett och annat gatulopp. Jag började sakta få upp intresset för löpning. 1995 gick jag med i friidrottsklubben Hälle IF från Ljungskile, där min storebror redan var medlem.
Att det blev just långdistans kändes naturligt eftersom jag kände mig långsam men uthållig.”
Mustafa Mohamed är en av de bästa exempel på svenskar med invandrarbackgrund en sann ambassadör för personer med utländsk backgrund, en förebild för oss alla!
Mer om honom går att läsa här http://www.mustafamohamed.se/main.html